En fest och ett tal jag aldrig glömmer. Lite perspektiv på livet… Maj var ett rent h.. Maj. Trodde jag att jag hade en frisk fru och vi planerade sommarens resor. Den 9:e maj hade min kära vän Kajsa 50 års fest. Vi hade levt i en månad med vetskapen att tiden var begränsad för Milla. Och det var hon som propsade på att vi skulle gå.
Som vanligt så här det snabba affärer och jag sålde vår S80 på torsdagen innan och Milla trodde jag skulle åka Abbes bil till Karlstad.
Men min ängel ville leva så på fredagen var jag och köpte vår C70 cab. Vi hade en mysig dag med lunch på torget, drink på hotellet och sen träffade vi gamla vänner som vi åkte buss med till festen. Men jag hade en oro i kroppen. Jag skulle hålla tal såklart och Kajsa är min vän sen 35 år och hon arrangerade vårt bröllop i Vegas osv.
| Aktivitet | Datum |
|---|---|
| Sålde S80 | Torsdagen innan festen |
| Köpte C70 cab | Fredagen innan festen |
| Kajsas 50-årsfest | 9:e maj |
Hur skulle jag orka att hålla talet?
Jag visste ju att när vi fyller 60 år garanterat inte min ängel med. Lägg sen till att alla är väldigt bra talare och höll också bra tal. Jag heter Peter Lagerlöf men kallas PL och jag har haft förmånen att ha Kajsa som vän senaste 34 åren. Nu undrar ju ni: varför har jag all text så här? Det här med tal på årsfester är väldigt speciellt.
Och då tänker jag inte på dig kära Kajsa!
Utan mer på att våra tidigare fysiska kvalitéer som börjar visa sig att de inte är att lita på. Först är det själva talförmågan. Om jag skall hålla talet sent under middagen så är jag troligen lätt packad, lite sluddrig, nervös och pratar fort och med dålig kraft i rösten. Sen kommer balansen! Kan jag stå lugnt i flera minuter, titta ned, läsa och tala samtidigt?
Håll tummarna!
Ja, för att man numera kan köra ur minnet är ju bara att glömma! Hur är det med i hörseln då? De förbannade glasögonen som skall åka upp och ned. Eller så vet man inte om man har dem på skallen eller i bröstfickan. Alternativt hur skall jag hålla pappret för att se? Och när det gäller Kajsa så kommer ju också frågan.
Vilket språk skall jag använda?
Min svåger har en tysk fru så jag har hållit deras bröllopstal på en mix av svenska, engelska och tyska med översättning på powerpoint, det funkade ok. Här skulle se ut som i FNs generalförsamling med tolkar. Slutligen så är jag så emotionellt känsligare vid denna höga åldersålder att jag börjar säkert gråta och då blir det ju helt omöjligt att hänga med.
| Språk | Användning |
|---|---|
| Svenska | Huvudspråk |
| Engelska | Eventuellt för vissa gäster |
| Tyska | För tysktalande gäster |
Så för att de flesta skall kunna hänga med så har jag lagt ut det på Kajsas facebook sida.
Då kan ni läsa det imorgon och vi kan fortsätta dricka vin. Vi börjar med en skål! Skall ni hålla tal om inget så varsågod. När jag sen kom in på det personliga så hade fruktansvärt jobbigt och på slutet var det nog ingen som inte såg mina tårar… Jag skulle avsluta med att vi ses på din 60:,70 årsdag men det gick såklart inte.
Jag hade ett enormt stöd vänner men främst av Marianne och Jessika som alltid fanns i luren men också av Abbes assistenter som gjorde min tillvaro enklare men framförallt att det var liv i huset och någon att prata med.
I dag så fick jag ett infall och överraskade bästa Emilia huvudassistent med en enkel present för att jag fick möjligheten. Hon fanns här när jag for mellan hemmet och sjukhuset i tre veckor.
Hon var den som hade koll när jag skulle börja ett nytt liv med Abbe och vi gjorde om och fixade så att allt skulle gå så smidigt som möjligt.
Hon och Anna jobbade flera dagar i sträck när Abbe opererades, hon var också stöd för min Jessica. Så om någon är min andra dotter så är det Emilia. Så mådde jag nog ganska bra trots allt.
Maj mådde jag fortfarande rätt kasst, att leva i en bubbla är nog en bra liknelse, jag gjorde saker men det fanns fortfarande ingen glädje. Nu har det gått ett år till och det är lite bättre men vissa dagar kommer jag tillbaka till både Millas och Alberts bortgång och allt faller och saknaden är total.
De senaste veckorna har varit väldigt mycket upp och ned.
Jag är rätt sliten då jag jobbat rätt hårt. Samtidigt så har jag fått tillbaka lusten att hänga i ett garage, det har såklart med att jag hänger med personer jag har roligt med. I måndags fick jag veta att en vän gått bort och det gör så ont. Idag hade jag ett möte med döttrarna till en av mina äldsta klienter som gick bort i fjol.
När de säger att pappa har haft din hjälp i många år så det vill vi med ha så kom nästan tårarna.
Han var en klok man och vi pratade mer om livet och meningen med att göra kul och bra saker än om själva bokföringen. I kväll har jag planterat alla uteblommor och sen mist lite i garaget hos Felicia och det är uppiggande att komma på att lite kunskap om räcebilar och funktioner sitter kvar.
Det som också sitter kvar är tänket: vad kan vi ta bort?
Så med lite perspektiv så är jag nog på rätt väg men jag vet fortfarande inte hur jag skall leva. Jag kommer nog inte leva som förut. Om det skall funka så får det nog bli på ett annat sätt. Kram och trevlig helg.