Sumatraelefant (Elephas maximus sumatrensis) [2] förekommer på Sumatra och Borneo. Denna är även känd som pygméelefant. Den bornesiska gruppen betraktas ibland som en egen underart med namnet Elephas maximus borneensis — borneoelefant. I Kina finns arten endast i de sydligaste delarna av Yunnan kvar, i Bangladesh finns bara en isolerad population på Chittagong-kullarna.
I Indien är den vilda populationen främst begränsad till fyra isolerade områden: [6]
Den första i nordvästra Indien, delstaterna Uttarakhand och Uttar Pradesh, lever några glest fördelade hjordar i bergstrakter söder om Himalaya som under vandringar når Nepal.
Den andra finns öster om Nepal, från norra Västbengalen över Assam till östra Arunachal Pradesh och Nagaland, vidare åt söder till Meghalaya och Brahmaputras slättland.
I Systema Naturae fick denna art det vetenskapliga namnet Elephas maximus. Aktuella taxonomiska avhandlingar betraktar underarten tills vidare identisk med E. maximus.
Den asiatiska elefanten är främst aktiv mellan skymningen och gryningen; under dagens hetaste timmar vilar djuret. För att komma åt födan, som utgörs av gräs, löv, kvistar och trädens bark, utför arten långa vandringar.
Ibland uppsöker asiatiska elefanter odlingsmark där de äter ris, sockerrör eller bananer. Växtdelarna plockas med hjälp av snabeln och förs till munnen.
| Kost och vattenförsörjning | Detaljer |
|---|---|
| Kost | Gräs, löv, kvistar och bark |
| Dagligt intag | Omkring 150 kg föda per dygn |
| Vatten | Minst en gång per dag |
Den asiatiska elefanten är främst aktiv mellan skymningen och gryningen; under dagens hetaste timmar vilar djuret.
För att komma åt födan, som utgörs av gräs, löv, kvistar och trädens bark, utför arten långa vandringar. Ibland uppsöker asiatiska elefanter odlingsmark där de äter ris, sockerrör eller bananer. Växtdelarna plockas med hjälp av snabeln och förs till munnen.
En vuxen asiatisk elefant äter per dag omkring 150 kg föda. Dessutom uppsöker de minst en gång per dag en vattenansamling.
Fram till 1900-talet observerades hjordar med upp till 20 individer. Alla individer i hjorden är släkt med varandra; de är alltså mödrar, systrar, döttrar och söner fram till 8 års ålder. Den äldsta konen vaktar över flocken så att ingen individ kommer för långt bort.
Kommunikationen sker genom trumpetande med hjälp av snabeln.
Äldre tjurar lever främst ensamma och unga könsmogna tjurar bildar små flockar.
När korna är parningsberedda söker tjurarna i flera månader anslutning till en hjord med kor. Det finns inga särskilda parningstider och därför finns i 40 procent av hjordarna minst en tjur. Tjurarna är inte aggressiva mot varandra och det förekommer ofta flera tjurar i samma hjord; vanligen har bara den dominerande tjuren rätten att para sig.
| Parning och beteende | Detaljer |
|---|---|
| Kommunikation | Trumpetande med snabeln |
| Tjurars beteende | Äldre lever ensamma; unga bildar små flockar |
| Parning | Ingen särskild tid; 40 % av hjordarna har minst en tjur |
| Dominans | Vanligen bara den dominerande tjuren får para sig |
Att en ko är dräktig syns vanligen först kort före födelsen.
Kalven väger vid födelsen cirka 100 kg, har en längd omkring 80 cm och är täckt med en päls av bruna hår. Kort efter födelsen kan kalven gå på sina egna ben. Ungdjuret diar inte bara sin egen mor utan försöker få mjölk från olika kor i hjorden. När kalven diar används munnen, inte snabeln.
Efter ungefär 6 månader börjar kalven med fast föda men den avvänjs vanligen under andra levnadsåret.
Tjurar måste lämna sin hjord när de är sju eller åtta år gamla. De letar sedan efter anslutning till en flock med unga tjurar eller till en ensam vuxen tjur. Kor stannar hela livet i samma hjord. Sin fulla storlek når asiatiska elefanter efter 15 till 17 år. Tjurar parar sig ungefär efter tjugo år för första gången, kor får sin första kalv efter fjorton år tidigast efter nio år.
| Reproduktion och livslängd | Detaljer |
|---|---|
| Tid mellan födslar | 2,5-8 år |
| Rekordslängd | 86 år (Taipeis zoo) |
Enligt de aktuella forskningsrönen utgör släktet Elephas systergruppen till mammutarna (Mammuthus).
Den asiatiska elefanten är alltså närmare släkt med mammutar än med de afrikanska elefanterna (Loxodonta).
Elephas och Mammuthus sammanfattas i en släktgrupp, tribus Elephantini, som utgör systergruppen till släktet Loxodonta. Genom arten Elephas hysudricus som vandrade till Asien utvecklades den moderna asiatiska elefanten Elephas maximus.
Ibland listas flera utdöda arter av släktet Elephas i undersläktet Palaeoloxodon, som av vissa zoologer får status som ett självständigt släkte.
Fossil hittades även i Irak och Syrien men de tillhör kanske en utdöd art. Denna utbredning blev ungefär konstant fram till några hundra år före Kristus, sedan började artens tillbakagång.
I Kina utrotades de flesta populationerna mellan 1400-talet och 1600-talet.